Den allra första kompisen jag kommer ihåg är från Enköping, där jag bodde när jag var ca 3-4 år. Jag gick på ett dagis som hette Lärkans dagis. Och här blev min bästa kompis en liten grabb som hette Stefan. Eller ja, liten och liten, jag var ju lika stor jag...
Jag har inte så mycket att säga om Stefan egentligen, jag menar hur mycket minns man från 4 års ålder? Men en sak kommer jag ihåg och det är är denna: dubbelpistolen!! När man var liten var ju leka krig bland det bästa som fanns. Men på dagis fanns inga leksakspistoler...då fick man använda fantasin istället. Det vanligaste var då att man knöt händerna med alla fingrar utom pekfingrarna. Så hade man en pistol. Det var jättecoolt på den tiden.
Men så småningom blev denna pistol alltför begränsad och tråkig. Och det var då jag uppfann den...dubbelpistolen! Jag knöt händerna och tog ut pekfingrarna som vanligt...och som den snilleblixt jag var tog jag ut långgfingarna också, vilket bildade en dubbelpipa på pistolen...därav namnet dubbelpistol (såklart). Det här hade kanske inte så mycket med Stefan att göra men jag kommer ihåg att eftersom Stefan var min bästa kompis, så var han den första som fick se min fantastiska uppfinning. Och till en början var vi de enda som visste om den, det var en s.k. "hemlis".
När jag var ca 5 år gammal flyttade jag från Enköping till Kjula och jag hade sett Stefan för sista gången, trodde jag. Men ett antal år senare, när jag flyttade från Kjula till Strängnäs visade det sig att jag hamnat i samma skola som honom, Tosteröskolan. Jag började i 5A och han gick i parallell klassen 5 B (kan ha vart tvärtom också). Jag visste det inte själv, men jag fick reda på det nångång efter att jag började lira fotboll i min nya klubb Aspö. Det var efter en träning som min mamma träffade på Stefans mamma och på den vägen var det. Jag fick höra att Stefan hade kännt igen mig...Iaf mitt namn. Han hade sagt till sin mamma nånting i stil med "Mamma, det har börjat en ny kille i den andra klassen som heter Johan Trygg, och det låter så bekant av nån anledning". Ja, så kan det gå när man har ett namn som Trygg...det fastnar i huvet på folk...
Jag blev inte automatiskt kompis med Stefan igen, hela den här "bli kompis processen" hade ju utvecklats en del sen man gick på dagis. Och vi gick ju inte i samma klass heller så det blev aldrig läge för det riktigt...
Jag tänkte avsluta den här första delen med en ganska kul detalj, eller vad man nu ska kalla det. Jag gick ju i samma skola som Stefan under sista delen av mellanstadiet och sen fortsatte det över tre år på högstadiet. Och av vad jag hann förstå var han en en väldigt bra idrottare, bättre än de flesta...Med det i tanke är det väldigt roligt att ta fram ett videoband jag har med ursprung från Lärkans dagis. Vi är ute på en utflykt och vi ska springa ett långdistanslopp "lärkanloppet" eller nåt sånt. Långdistans är väl i detta fall på sin höjd några hundra meter men det var mycket för oss då...Hursomhelst, på detta videoband får man se hur jag vinner över Stefan med ganska god marginal...Och även om resultatet inte speglar framtiden på något sätt är det ändå nånting jag känner lite lätt skrytsam glädje över i idag =)
Ja, det här var alltså första delen i denna serie. Det blev ju ganska många rader rader faktiskt...vi får se när jag orkar fortsätta med nästa del...
Jag har inte så mycket att säga om Stefan egentligen, jag menar hur mycket minns man från 4 års ålder? Men en sak kommer jag ihåg och det är är denna: dubbelpistolen!! När man var liten var ju leka krig bland det bästa som fanns. Men på dagis fanns inga leksakspistoler...då fick man använda fantasin istället. Det vanligaste var då att man knöt händerna med alla fingrar utom pekfingrarna. Så hade man en pistol. Det var jättecoolt på den tiden.
Men så småningom blev denna pistol alltför begränsad och tråkig. Och det var då jag uppfann den...dubbelpistolen! Jag knöt händerna och tog ut pekfingrarna som vanligt...och som den snilleblixt jag var tog jag ut långgfingarna också, vilket bildade en dubbelpipa på pistolen...därav namnet dubbelpistol (såklart). Det här hade kanske inte så mycket med Stefan att göra men jag kommer ihåg att eftersom Stefan var min bästa kompis, så var han den första som fick se min fantastiska uppfinning. Och till en början var vi de enda som visste om den, det var en s.k. "hemlis".
När jag var ca 5 år gammal flyttade jag från Enköping till Kjula och jag hade sett Stefan för sista gången, trodde jag. Men ett antal år senare, när jag flyttade från Kjula till Strängnäs visade det sig att jag hamnat i samma skola som honom, Tosteröskolan. Jag började i 5A och han gick i parallell klassen 5 B (kan ha vart tvärtom också). Jag visste det inte själv, men jag fick reda på det nångång efter att jag började lira fotboll i min nya klubb Aspö. Det var efter en träning som min mamma träffade på Stefans mamma och på den vägen var det. Jag fick höra att Stefan hade kännt igen mig...Iaf mitt namn. Han hade sagt till sin mamma nånting i stil med "Mamma, det har börjat en ny kille i den andra klassen som heter Johan Trygg, och det låter så bekant av nån anledning". Ja, så kan det gå när man har ett namn som Trygg...det fastnar i huvet på folk...
Jag blev inte automatiskt kompis med Stefan igen, hela den här "bli kompis processen" hade ju utvecklats en del sen man gick på dagis. Och vi gick ju inte i samma klass heller så det blev aldrig läge för det riktigt...
Jag tänkte avsluta den här första delen med en ganska kul detalj, eller vad man nu ska kalla det. Jag gick ju i samma skola som Stefan under sista delen av mellanstadiet och sen fortsatte det över tre år på högstadiet. Och av vad jag hann förstå var han en en väldigt bra idrottare, bättre än de flesta...Med det i tanke är det väldigt roligt att ta fram ett videoband jag har med ursprung från Lärkans dagis. Vi är ute på en utflykt och vi ska springa ett långdistanslopp "lärkanloppet" eller nåt sånt. Långdistans är väl i detta fall på sin höjd några hundra meter men det var mycket för oss då...Hursomhelst, på detta videoband får man se hur jag vinner över Stefan med ganska god marginal...Och även om resultatet inte speglar framtiden på något sätt är det ändå nånting jag känner lite lätt skrytsam glädje över i idag =)
Ja, det här var alltså första delen i denna serie. Det blev ju ganska många rader rader faktiskt...vi får se när jag orkar fortsätta med nästa del...
